xxgerberaxx

Jag tar mig tid att läsa mellan gamla rader och känner inte igen mig själv, det har hänt så otroligt mycket! Vem var det som skrev? vem var hon en gång, hon som satt där i sitt soffhörn med tända ljus och näst intill inte ville leva?
Hon som en gång föraktade sig själv och var bästis med jante? Hon som ansåg att hon inte hade någon plats på den här planeten?
Hon börjar tyna och syns snart inte till.

Jag kan inte påstå att jag står här som en stadig orubblig staty, det finns ingen människa som är funtad på det viset, det vet jag. Men jag är så jävla mycket starkare nu än då.

även mitt lilla liv har sin plats här på jorden, och jag har äntligen kommit under fund med att det aldrig funnits någon annan att hitta sin glädje i än mig själv. Jag har vridit och vänt upp och ner på det mesta genom åren, föremål som personer, men har på det viset bara skapat ett ännu mer totalt kaos i mitt inre än vad jag redan har haft.
vem har egentligen rätten att tala om hur du ska göra dina livsval? Vem har egentligen rätten att ta delar ur ditt liv som redan har ett eget?
Vem har egentligen rätten att tala om att du är fel?

 

Jag har lyssnat för mycket. Tagit del av dina val, tagit del av dina normer, tagit del av dina former, tagit del av dina ord och handlingar. Kaos! Att tappa bort sig själv mitt ibland dina normer och former tog tid att reda ut, men jag lyckades! 

 

Jag känner att jag har det helt på det klara nu. Jag känner att jag vet vem jag är, vad jag gillar , vad jag ogillar, vad jag står för, vad jag inte står för. Du kan inte rubba mig nu. 

 

Det finns ett mål, en liten grop där alla är. Det finns en mall, men ni får ALDRIG in mig där.