En obehaglig distans, en konstig känsla någon stans
Vi är så många som ser på, men det är ändå ingen som ser. Det är ingen som ser ditt skådespeleri, ditt rövslickeri och ditt fjäsk för att få komma dit du vill, men när överhuvudets blick viker åt sidan visas snabbt ditt sanna jag.
Jag kräver inte att vi ska gilla varandra, för det är en omöjlighet. Jag kräver inte att du ska ändra på ditt rätta jag, det är helt enkelt som du är. Men håll dina smutskastningar och ditt fjäsk från mils avstånd ifrån mig för jag orkar inte se på din falskhet, den gör mig bara arg.
Jag känner precis likadant gällande en annan vän. Bara för att man plötsligt sätter gränser så duger man inte. FAN att det ska fastna i huvudet istället för allt det fina! Och att man (JAG) lägger så onödigt mycket energi på att bli arg och upprörd istället för att stänga av personen i fråga. Varför tänker jag inte på dig istället? Du som förstår och lyssnar, som bryr dig. Istället låter jag allt det onda äta upp mig inifrån. Åh jag vill bara ta mig en vecka fram i tiden och känna lugnet så jag äntligen kan få andas igen. Saknar dig så himla mycket Emelie, du anar inte.