xxgerberaxx

Jag har åter igen fastnat i en grop. Allt var bra, faktiskt bättre än det någonsin varit i hela mitt liv. Det liksom brann innuti mig av lycka och iver att bara leva. En iver att upptäcka och en iver att klara av.

 

Jag har väldigt svårt att se mina egna begränsningar. Jag har målat upp en egen bild i mitt huvud över hur jag vill att Emelie ska se ut och vara. Eller en bild av hur jag tror att andra vill att jag ska vara?

Bilden visar en mycket självsäker Emelie. En Emelie som lätt skapar nya kontakter och som inte är rädd för någonting. Hon njuter av livet och gör nya saker utan några som helst problem eller rädsla och drömer om att resa jorden runt. Hon provar nya jobb varje år och är poppulär. Helst ska hon inom kort skaffa några ungar och bli den där mamman som älskar sina barn utöver någonting annat, och ett perfekt hus med en stor trädgård kommer hon också att ha. Trädgården är till en början en katastrof, men den fixar såklart Emelie till med sina gröna fingrar. Ja en riktig drömträdgård ska hon bygga upp, och alla ska komma och beundra den. 

 

Denna ständiga besvikelse på mig själv när jag inte klarar av att leva upp till den här bilden. 

Jag har många gånger genom livet ställt mig själv framför olika utmaningar. Ska jag kunna förverkliga min bild av mig själv måste jag jobba, för som det är nu duger jag INTE. Jag har många ärr på kroppen efter fysisk misshandel, men den enda som slagit är jag själv. 

Alla dessa gånger jag kastat mig in i saker som känts som en total omöjlighet har inte kunnat slutat annat än i katastrof, och varje gång har jag blivit lika besviken på mig själv att jag inte klarat av. 

 

Glädjen jag känt under en längre tid över att vara vid liv gav mig ett ännu starkare begär att utmana mig själv. Kasta mig in i den där stora rädslan för att i slutändan komma ut som en ny och stark Emelie, komma ut som min perfekta bild av mig själv. Allt skulle bli så ännu mycket bättre då. Alla skulle jubla, alla skulle berömma. "NU har du varit duktig Emelie"! Det där ständiga bekräftelsebehovet av att jag finns till och är någonting mer än bara människa.Varför? 

Jag tvingade mig in i det sista, pressade bort allt som den sanna Emelie talade om var fel väg, och fortsatte rakt på.

 

Min kropp har aldrig sagt ifrån på ett så starkt vis. En panikattack så stark att jag helt klart trodde jag var väldigt nära att dö, en utmattning som fick mig att sova i dygn, en mage som inte längre vill ta emot den mat jag ger den, och en viktnedgång på 4kg. 

 

Det känns som jag fallit ner i en mycket djup grop. Jag kravlar och kravlar men kanterna är för höga för att ta sig upp igen. Jag måste börja bygga. Sten för sten för att nå upp till kanten så att jag kan kravla mig upp igen. Jag måste börja sudda, sudda ut min perfekta bild av mig själv och börja skissa om.