Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg
Jag skäms över mig själv när du går där bredvid mig på kvällspromenaden och berättar om ditt liv. Jag skäms över att jag över huvudtaget går och beklagar mig över hur jag mår när jag får höra din historia, det känns liksom som jag egentligen inte har en anledning att få gå där och klaga.. Jag vet inte vad jag ska ta på. Varifrån alla mina kännslor kommer och hur jag ska få bukt med dem.
Men det blir så självklart när du berättar om dig själv och dina kännslor, för det är precis som om du gick där och berättade om mig, fast vi egentligen inte känner varandra speciellt bra ännu. Det finns inte många att ventilera med. Det finns inte många som förstår. Men du förstår, du vet och det är så underbart skönt, det blir inte så jävla kompliserat.